Unicef...
har verksamhet i över 190 länder. Arbetet kretsar kring bekämpning av fattigdom, barns rätt till överlevnad och utveckling, skydd mot våld och övergrepp, utbildning och jämställdhet, HIV/aids, katastrofarbete och opinionsbildning för barns rättigheter.
Unicef har 36 så kallade nationalkommittéer och de finns i de rika länderna och arbetar för att:
samla in pengar till Unicefs internationella utvecklingsarbete, eftersom insatserna för barnen är helt beroende av frivilliga bidrag från privatpersoner, företag, organisationer och regeringar,
påverka beslutsfattare för att skapa förändring i till exempel lagstiftning och bilda opinion i barnrättsfrågor,
informera och utbilda om barns situation, barnkonventionen och Unicefs arbete för barns rättigheter.
Unicef Sverige
Unicef Sverige är en av de 36 nationalkommittéerna där cirka 35 personer arbetar. Generalsekreterare är Véronique Lönnerblad. Det finns också Unicef-grupper på cirka 30 orter runt om i Sverige där frivilliga ställer upp för att sprida information och kunskap om barns rättigheter och Unicefs arbete för barn och samla in pengar till Unicefs projekt.
När det gäller barns rättigheter i Sverige fokuserar Unicef på sex olika områden: hjälpa barn att överleva och växa, opinionsbildning, som t.ex. att göra barnkonventionen till lag, samt få med barnkonventionen i grundskolans läroplan, barn i krig och katastrofer, stoppa aidsepidemin, barns rätt till skolgång, skydda barn mot övergrepp,våld och handel.
Källa: Wikipedia
// Riccard
Kent Mårtensson (S) Oppositionsråd Ystad Kommun
När det gäller utvecklingsländer i Afrika och för den delen även Asien har vägen varit mycket lång. Eftersom många av dessa länder varit kolonier har de fått utstå stora påfrestningar i form utsugning av råvaror och andra tillgångar. När de blev fria fanns ingen kunskap, ingen erfarenhet, dålig utbildning, ingen struktur på ekonomi. I vissa länder har friheten också lett till förödande inbördeskrig som kostat landet många liv och ett allt sämre fungerande samhälle. Nu kan man avläsa stora förbättringar i vissa länder, medan andra fortfarande kämpar med krig och elände. Jag tror att det i grunden mycket handlar om att befolkningen måste få utbildning. Utan en sådan kommer man inte att få fram egen profil och framtidstro, utan blir hela tiden tvungna att förlita sig på utlandet. Ibland dessa finns många lycksökare, vars motiv inte alltid är det bästa för landets utveckling.
Vi var ett gäng som 2008 åkte till Syd-Afrika för att träffa människor från olika organisationer. ANC, alltså det dominerande partiet som förde kampen under apartheiden, är nu vid makten, framförallt genom Nelson Mandela och hans sätt att med ickevåldsprinciper föra kampen för de svartas rättigheter. Vi träffade representanter för ANC, som var mycket tacksamma över Sveriges stöd under apartheidtiden. Vi blev synnerligen väl mottagna. Vi besökte skolor, aidssjukhus, dagis som med frivilliga krafter jobbar med föräldralösa barn, vars föräldrar dött i aids. Dessa låg i kåkstäderna där nästan ingen hade något jobb att gå till. Man kan nästan inte föreställa sig att man kan bo i hus gjorda av brädlappar och plåtbitar.
Vi kom i kontakt med en skola i östra delen av landet och till den har vi skänkt pengar för att ge möjlighet reparationer av byggnader och även till skolböcker. Det känns fantastiskt att kunna hjälpa till och även att se barnens glädje, trots många gånger besvärliga förhållanden.
För att dessa människor ska få det bättre måste det till en betydligt större fördelning av det kapital som skapas i landet. Det går inte att försvara att ett parti som ANC, som nu har makten, inte lyckats att ens förse sin befolkning med drägliga bostäder. Tyvärr är makten korrumperad i allt för hög utsträckning. Utbildning måste vara en rättighet som ska vara grundläggande, detta måste påbörjas nu.
Visst finns de internationella diskussionerna i vår vardag, men det blir mest via inslag i nyheter och så glöms det snabbt. Tror att man behövde ha mer direktkontakt med organisationer för att kunna genomföra mer konkreta åtgärder. Att lära känna människor från andra länder innebär också att rädslan försvinner. Det finns nämligen ett stort mått av rädsla inbyggt i vårt samhälle.
Jag är positiv till att ta emot flyktingar i Ystad. Med detta sagt går det inte att också inse att det finns vissa problem. För att integrationen ska fungera måste dessa människor lära sig språket och använda detta, även om inte allt blir rätt från första dagen, så är språket nyckeln till att komma in i det svenska samhället. Det är också avgörande för att få ett jobb. Vi har idag ett system där ett främmande efternamn blir väldigt negativt i en anställningssituation. Det börjar förändras, men det går oändligt sakta.
//Kent Mårtensson